Först vaknar den ena, sen den andra, den tredje och den fjärde och behöver ta ny febernedsättande medicin. Fylla på lite dricka och kanske ett toalettbesök. Så ser livet ut just nu i vår familj. Nu har jag precis kurerat mig själv. Andre man att vakna en stund efter var Noah, så nunor han oxå klar. I väntan på att medicinen ska hjälpa och att ev Theo kanske vaknar, satte jag mig en stund i soffan, invirad i en varm och gosig filt. Det är liksom lättare att andas sittandes. Så här sitter jag då 02:14i februarinatten. Utanför fönstret snöar det som bara sjutton, usch vilket oväder. Jag känner hur febern gör att jag fryser ännu mer bara av att se snön falla.
Men nånstans här glömmer jag ändå att jag är sjuk och börjar känna tacksamhet istället. Tacksamhet för att man har tak över huvudet, någonstans att bo. (Det finns så många i vårt avlånga land som inte har det. Så många människor som behöver vår hjälp. Och så finns det givetvis dom som har gjort sina val för att hamna där.Ska inte fördjupa mig i den diskussionen, för den kan bli väldigt lång). En tacksamhet för att jag har världens finaste familj och de bästa vänner man kan tänka sig. Som ringer till vår sjukstuga och undrar om det är något vi behöver. Mat som kommer som på beställning för att man själv just nu inte orkar, men äta måste man ju, tack bästaste mamma. Och så alla våra nära och kära som tar avstånd från sjukstugan och bacillerna (med full förståelse, det hade jag oxå gjort). Tack för att ni finns. Älskar er alla till månen och tillbaka.
Något som är lite tokigt (nu när jag sitter och funderar) är att jag känner en stor tacksamhet till att jag har ett jobb att gå till varje dag. Ett jobb som jag gillar och är bra på. Nu har jag ångest över att jag inte kan gå dit, saknar dom massor. Helt galet, för jag vet ju att dom skulle troligtvis skicka hem mig med en gång, för att inte bli smittade. Det tokiga är, vad ska jag dit och göra, jag är ju inte kapabel till att utföra mitt jobb i det skicket jag just nu är i.
Jaja nu börjar det bli flummigt, troligtvis medicinen som börjar göra sitt. Theo har precis fått sin medicindos och Björnen får faktiskt klara sig på egen hand när han vaknar. Så gonatt på er mitt i natten. Nu tar jag min tacksamhet och kryper ner i sängen. Hoppas på lite sömn innan nästa medicinrunda. Ta hand om er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar