Bryt ihop och kom igen...

Det har varit en lång vinter. Den har hos oss kantats av tråkiga och jobbiga saker. Plötsligt kommer verkligheten ikapp och det känns som att någon sparkar undan benen på en. En käftsmäll och du kommer på att livet kan ta slut så fort. Jag har varken haft orken eller lusten att vara här inne och skriva.

Sen blev det en evig väntan på att dagen d ska komma. En oro som gror, fast du visar den inte. Att lämna den man älskar mest (förutom våra barn) till en operation är fruktansvärt. Man försöker hålla skenet uppe, stöttar och håller om. Sen är det dax. Ännu mer väntan, sedan mer väntan på ett samtal som inte kommer i tid. Man hinner tänka så många dumma/konstiga saker i ett sånt här läge. Sånt som "det händer aldrig oss" men tänk om. Här har du inte tid att bli arg, förbannad eller bitter. Nä, du håller skenet upp för du har andra hemma att ta hand om, att finnas till för. Telefonen börjar ringa, den ena efter den andra, har du hört något?... Här är mitt sammanbrott ganska nära. Jag slutar att svara i telefonen en stund, för jag orkar inte ta alla andras undran framför min egna. Det blir liksom bryt ihop och kom igen.

Sen kommer det där samtalet, tårar börjar rinna nedför mina kinder. Det är inte många ord han kan/orkar säga, men jag får veta att han är vid liv. Och att det har gått bra. De hade hittat mer än de trott från början, men läkarna är nöjda. Här startar nu en lång väg tillbaka, som kommer att beprövas med tålamod på många sätt. Du har kommit en lång bit och jag är övertygad om att du kommer ta dig hela vägen.

Jag älskar dig Björn, av hela mitt hjärta. Vi har tagit oss igenom ännu en prövning här i livet. Som i slutändan kommer göra oss ännu starkare. Vi har lärt oss att bättre ta vara på livet. Leva i nuet.