Skicka Björn i ide

Ni som har läst bloggen minns kanske att han i vintras halkade och fick hjärnskakning. I söndags var det dax för nästa incident. Han skulle klippa vår stora häck, med häcksax. Det gick finfint han klippte vår sida och gick över och började klippa från grannens sida. Ser honom genom fönstret då och då. Hör att häcksaxen tystnar och jag tittar ut, ser hur han först böjer sig ner. Sen efter en stund kommer han in i tvättstugan och ropar: "Therese, jag behöver hjälp. Häcksaxen fick tag i byxorna". Fan man blir kallsvettig och se många bilder på näthinnan. Som tur är gick det bra, ett par fina jack och några blodblåsor på ena låret och trasiga byxor. Men det kunde ha gått riktigt illa. Tror ni att jag kan skicka honom i ide??? Puss på dig min älskling!

Sommarläsning

Sommaren är här och då blir det lite mer lästa böcker än på övriga året känns det som. Har ett par som väntar på att bli lästa. Idag har jag börjat läsa Johan Theorin's senaste bok "Sankta Psyko"

Premiärdoppet

Vi hann inte mer än vakna idag förräns det börjades tjata "kan vi bada nu?" Fram på förmiddagen kom solen och temperaturen höjdes finfint. Så vid 21 grader gjordes premiärdoppet av två glada och vilda vattendjur. Som absolut inte hade någon större tanke på att kliva upp sen. Här kommer det bli många fina bad i sommar : ) Vi har oxå haft "regelskola" för vad man får och inte får göra vid/i en pool.

Igår var det dax

Vi har alltid sagt att nej vi behöver ingen stor pool, vi har ju ganska nära till havet. Men igår i den äckliga kvava värmen som var gav vi vika. Det har kommit upp en pool i vår trädgård oxå. Igår kväll när den var fylld var det 16 grader, Noah hade mer än gärna hoppat i (men det fick han inte). Lite varmare kan det ju få bli. Så lite tvär gick han och la sig, kunde inte somna för han hade väldiga bekymmer om poolen. Men idag när han vaknade, vi drog av poolskyddet och vips så var det faktiskt 18 grader, så i eftermiddag blir det premiär. Det är bara solen vi väntar på.

Smultron på grässtrå

Hos mormor och morfar finns det massor av smultron. Theo är inte sen med att plocka och äta upp dom. Visade honom hur vi gjorde när vi var små. Och jajamän, han kunde oxå.

Sämre än sämst

Jag vet att jag har varit urusel på att uppdatera här. Har massor som borde skrivas. Och jag ska, men just nu har jag varken lust eller ork. Men håll ut, det kommer, jag lovar.

Handlingsförlamad

Det har varit tuffa dagar som har passerat. Fyllda med massor av sorg och saknad. Och en fruktansvärd tomhet. Vet att många tycker att det är bara ett husdjur, man vet när man skaffar ett djur att detta förr eller senare händer. Och visst det vet man, men man kan inte föreställa sig hur det är förrän man är där. Man säger ju att hunden är människans bästa vän. Och så är det verkligen. Att få ha honom så länge som vi fick har varit en fröjd, ett underbart uppdrag man tar på sig som ägare (trots att man ibland tycker det är jobbigt, men vem gör inte det här i livet). Omedvetet skapar man rutiner som följs dag ut och dag in. Och man saknar dom inte förrän det är över. Att ta beslutet att låta honom få somna in kan jag idag ta till mig att det var det bästa, även om jag tvekade många gånger förra veckan. Men den handlingsförlamningen som kom efter kan jag inte beskriva. Matlusten försvann, sömnen är det inget vidare med, koncentrera sig ska vi bara inte prata om och humöret svänger Det känns som om jag har fått någon sorts bedövning och energin har försvunnit och en enorm trötthet hänger över mig.

Vi har pratat mycket om detta här hemma. Noah och Theo har sina tankar och funderingar. Det är viktigt att prata. Jag ångrar inte en sekund att vi valde att ta med barnen, det gav svar på så många frågor som annars hade kommit. Man märker att de upplever samma känslor som oss. Att det är ok att vara ledsen, att bemöta även deras sorg och saknad. Att det inte är något som är fel i detta. Märker på Noah att han ibland drar sig undan och att han senaste dagarna har lite lättare för att bli arg. Det är hans sätt att bearbeta. Medans Theo frågar mycket vart Dukto är och att han saknar honom.

Detta är något som kommer ta tid. Och det kommer att få ta tid. Det vi alla upplever är jobbigast just nu är att komma hem. Det är ingen som kommer och möter oss i dörren. Och det är så fruktansvärt tomt. Så för tillfället håller vi oss hemifrån när saknaden blir för stor. Ibland tänker jag att vi måste försöka vara hemma, men vi är inte redo för det än. Tids nog kommer det att bli bättre och vi får leva på alla underbara fina minnen vi har kvar.