Det har varit tuffa dagar som har passerat. Fyllda med massor av sorg och saknad. Och en fruktansvärd tomhet. Vet att många tycker att det är bara ett husdjur, man vet när man skaffar ett djur att detta förr eller senare händer. Och visst det vet man, men man kan inte föreställa sig hur det är förrän man är där. Man säger ju att hunden är människans bästa vän. Och så är det verkligen. Att få ha honom så länge som vi fick har varit en fröjd, ett underbart uppdrag man tar på sig som ägare (trots att man ibland tycker det är jobbigt, men vem gör inte det här i livet). Omedvetet skapar man rutiner som följs dag ut och dag in. Och man saknar dom inte förrän det är över. Att ta beslutet att låta honom få somna in kan jag idag ta till mig att det var det bästa, även om jag tvekade många gånger förra veckan. Men den handlingsförlamningen som kom efter kan jag inte beskriva. Matlusten försvann, sömnen är det inget vidare med, koncentrera sig ska vi bara inte prata om och humöret svänger Det känns som om jag har fått någon sorts bedövning och energin har försvunnit och en enorm trötthet hänger över mig.
Vi har pratat mycket om detta här hemma. Noah och Theo har sina tankar och funderingar. Det är viktigt att prata. Jag ångrar inte en sekund att vi valde att ta med barnen, det gav svar på så många frågor som annars hade kommit. Man märker att de upplever samma känslor som oss. Att det är ok att vara ledsen, att bemöta även deras sorg och saknad. Att det inte är något som är fel i detta. Märker på Noah att han ibland drar sig undan och att han senaste dagarna har lite lättare för att bli arg. Det är hans sätt att bearbeta. Medans Theo frågar mycket vart Dukto är och att han saknar honom.
Detta är något som kommer ta tid. Och det kommer att få ta tid. Det vi alla upplever är jobbigast just nu är att komma hem. Det är ingen som kommer och möter oss i dörren. Och det är så fruktansvärt tomt. Så för tillfället håller vi oss hemifrån när saknaden blir för stor. Ibland tänker jag att vi måste försöka vara hemma, men vi är inte redo för det än. Tids nog kommer det att bli bättre och vi får leva på alla underbara fina minnen vi har kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar