Glad Påsk önskar vi er alla!
Ta hand om varandra.

Time Out

Det händer saker i ens vardag som gör att man orkar inte mer just nu. Man får prioritera om liksom. Och just därför har det inte funnits mycket energi eller tid till bloggandet. Men det kommer en uppdatering inom kort, jag lovar.

Välkommen tillbaka..

Är så innerligt trött på sjukträsket. Idag var vi åter tillbaka på jobb och dagis igen. Efter en hel vecka hemma är det så skönt att få tillbaka vardagen. Det är bara den där sista hostan som behöver lämna oss också för att allt ska bli tipp topp. Så nu hoppas jag att vabbruari tar sitt pick och pack och lämnar landet. Välkommen Mars månad, ta gärna med dig våren i ditt bagage, vi behöver den.

Feberfritt 3/4

Ja idag är 3/4 av familjen feberfria. Endast Theo som har lite feber kvar. Man är sliten och trött, men det är på rätt väg.

Fortfarande incheckat...

...i sjukträsket. Denna envisa influensa har fortfarande inte gett med sig. Man är liksom totalt utslagen. Finns ingen ork nånstans. Den lilla ork jag har försöker jag att ge till mina underbaringar. Men även deras ork är borta. Fokus ligger på att man ska få i sig vätska. Mängder av vätska. Mat är det ingen direkt som vill ha, men jag är glad för varje bit dom äter upp. Björnen har lyckats bita ihop och varit och jobbat, men även han är långt ifrån pigg.

Egentligen finns det nog ingen stund på dygnet som är bra just nu. Men nätterna är värst tycker jag nog. Så fort man lägger sig ner kommer hostan, som varvas med skyhöga febertoppar. Man skulle helst bara vilja dra nåt gammalt över huvudet. Natten som var vaknade Theo, kommer in till mig "Mamma, jag behöver nog kräkas". Nice, vi tar en runda maginfluensa på detta oxå. Men tack och lov var det en gång och sen var det bra. Kan ju ha berott på hans höga feber och allt slem som rosslar i luftvägarna. Hur som så fick han sova hos mig resten av natten (vilket för mig var en nitlott för jag sov inte en blund, men ändå var det tur att han kom). Ni vet när någon ligger bredvid en och sover, man hör deras andetag. Problemet här är att jag märker hur Theos andning blir mer och mer ansträngd för varje timme som går. Han andas bara snabbare och snabbare.

Försöker med alla astmamediciner han har, för att underlätta hans andning. Men ingenting biter. Absolut inga, av alla tjuvtricks man har lärt sig genom åren för att snabbt hjälpa honom funkar. Så det blir ett samtal till 1177 som resulterar i ett samtal till vårdcentralen där vi får en tid 10.30. Här kommer mitt stora problem, jag vill inte till vårdcentralen. Skicka mig för fan med en gång till barnmottagningen, det slutar ju alltid med att vi hamnar där. Då jag själv är trött och sjuk så orkar jag inte stå på mig mer. Orkar inte ta fighten, utan åker till vårdcentralen. Mutar nästa sjuka underbaring Noah med en Kalle Anka tidning, för att han ska orka.

Väl på VC rabblar jag historien igen. Dom undersöker Theo med vikt lyssnar på hjärta och lungor, tar snabbsänka (för att utesluta lunginflammation), feber och kollar hur han syrsätter sig. Och vet ni vad resultatet blir? Jo det jag redan har talat om för dom, andningsfrekvensen är alldeles för påverkad - han andades 52 ytliga andetag på drygt 30 sekunder, snabbsänkan lägger han sig i mitten (skulle alltså kunna va lunginflammation som ett virus), feber 39,7, syresättningen 88%. Och kommentaren: det här ser ju inte så bra ut. NÄ JAG VET, DET HAR JAG JU FÖR FAN SAGT SEN FÖRSTA TELEFONSAMTALET!!! Efter typ sju sorger och åtta bedrövelser (dom låter honom inhalera Ventoline 2 gånger vilket gör honom varken till eller från, enbart förlänger hans lidande i en timme) kommer deras diagnos: "jag är ledsen men vi får nog skicka er vidare till barnakuten, det finns inte mer vi kan göra". Tänk om dom hade lyssnat på mig från början.

Ut i snöstormen igen, kör in till barnakuten. Där står dom innanför dörren och väntar på oss. "Hej Theo, välkommen till oss, nu ska vi hjälpa dig att andas lite lättare. Professionella, det är bara förnamnet. Dom är mina gudar, personalen på barnmottagningen/barnakuten i Kalmar. Dom är pålästa, dom vet vad som gäller med Theo, dom vet hans sjukdomshistoria. Det blir liksom ingen dramatik, utan nu ska vi gör det så bra som möjligt för dig. Det bästa av allt, dom pratar med Theo, inte med mig som mamma. Här görs samma undersökningar en gång till, men på Theos villkor, han är med i diskussionen hela tiden. Allt förklaras för att han ska förstå. Det märks inte av enda protest här. Här finns en respekt, en trygghet dem emellan. Oavsett om det är sköterskor eller läkare. Det är människor som han delvis känner igen (efter alla turer vi har varit/tillbringat här). Han vet att dom kommer att hjälpa honom, att han kan lita på dem. Olika mediciner kommer in. Barnläkaren själv sätter sig hos Theo under den kvart han ska inhalera den första medicinen, fatta vilken respekt. Och under detta mötet hinner han läsa av så många saker på Theo, samtidigt som han andas och har ett trevligt samtal om allt möjligt. På mindre än två timmar, med femdubbelt engagemang än på vårdcentralen, så har dom fått upp syresättningen till 95%. Och är nöjda så långt, med tanke på att han är sjuk i influensan. Vi diskuterar och läkarna tycker att han ska få åka hem med nya restriktioner om hur vi ska öka på vissa av hans mediciner han har hemma under ett par dagar. Theo tillfrisknar bäst i sin hemmiljö och om vi märker att det blir sämre så hör vi av oss.

Det var ikväll en ganska medtagen Theo, inte konstigt med alla dom mediciner han har fått idag. Men att se den lyckan i hans ögon, när det blir lättare att andas, fäller tårar i mitt hjärta. Till all den underbara personal som vi möter/har mött på Barnmottagningen på Kalmar Länssjukhus ett stort gigantiskt tack. Ni är mina änglar. Ni bemöter våra barn med respekt, tillit och trygghet för vad sjukhusvärlden alltid borde stå för. Dom gillar att åka till er.

Nu ska jag smyga in och lyssna på andetag som låter som ljuv musik igen.

I väntan på nattmedicinering

Först vaknar den ena, sen den andra, den tredje och den fjärde och behöver ta ny febernedsättande medicin. Fylla på lite dricka och kanske ett toalettbesök. Så ser livet ut just nu i vår familj. Nu har jag precis kurerat mig själv. Andre man att vakna en stund efter var Noah, så nunor han oxå klar. I väntan på att medicinen ska hjälpa och att ev Theo kanske vaknar, satte jag mig en stund i soffan, invirad i en varm och gosig filt. Det är liksom lättare att andas sittandes. Så här sitter jag då 02:14i februarinatten. Utanför fönstret snöar det som bara sjutton, usch vilket oväder. Jag känner hur febern gör att jag fryser ännu mer bara av att se snön falla.

Men nånstans här glömmer jag ändå att jag är sjuk och börjar känna tacksamhet istället. Tacksamhet för att man har tak över huvudet, någonstans att bo. (Det finns så många i vårt avlånga land som inte har det. Så många människor som behöver vår hjälp. Och så finns det givetvis dom som har gjort sina val för att hamna där.Ska inte fördjupa mig i den diskussionen, för den kan bli väldigt lång). En tacksamhet för att jag har världens finaste familj och de bästa vänner man kan tänka sig. Som ringer till vår sjukstuga och undrar om det är något vi behöver. Mat som kommer som på beställning för att man själv just nu inte orkar, men äta måste man ju, tack bästaste mamma. Och så alla våra nära och kära som tar avstånd från sjukstugan och bacillerna (med full förståelse, det hade jag oxå gjort). Tack för att ni finns. Älskar er alla till månen och tillbaka.

Något som är lite tokigt (nu när jag sitter och funderar) är att jag känner en stor tacksamhet till att jag har ett jobb att gå till varje dag. Ett jobb som jag gillar och är bra på. Nu har jag ångest över att jag inte kan gå dit, saknar dom massor. Helt galet, för jag vet ju att dom skulle troligtvis skicka hem mig med en gång, för att inte bli smittade. Det tokiga är, vad ska jag dit och göra, jag är ju inte kapabel till att utföra mitt jobb i det skicket jag just nu är i.

Jaja nu börjar det bli flummigt, troligtvis medicinen som börjar göra sitt. Theo har precis fått sin medicindos och Björnen får faktiskt klara sig på egen hand när han vaknar. Så gonatt på er mitt i natten. Nu tar jag min tacksamhet och kryper ner i sängen. Hoppas på lite sömn innan nästa medicinrunda. Ta hand om er!

Får det lov att vara...

...en kärleksmums? Eller kanske en biskvi?

Sjukstugan har slagit till ordentligt i det Ekholmska hemmet. Den ena efter den andra har däckat i influensa med hög feber, värk, hosta, ja jag kan säga att det finns ingenstans på kroppen som man inte har ont. Theo var frisk ända tills imorse, då han kom upp och var brännhet. Så även han checkar in i vabruari.

Så vad roar man sig då med, när alla är sjuka. Vi har kollat film, spelat spel (den stunden som killarna orkade sitta upp). Sen tyckte Noah att vi kunde virka några nya kakor. Och vad gör man inte för sina barn. Jo man letar upp grejerna och börjar virka. Måste säga att jag är riktigt nöjd med resultatet. Kanske inte det vackraste man har skapat, men dom blev helt ok. Övning ger färdighet. Nu är nästa projekt en semla. Men först lite vila.