Nästan som julafton

Idag ringde morfar och ville prata med Noah. När han lägger på säger Noah att vi måste skynda oss, timmerbilen kommer. Och mycket riktigt, han skyndade sig och upplös mig om att det är väl konstigt att man måste tjata på er att ni ska bli färdiga. Han var som ett barn på julaftons morgon, fylld av förväntningar och ett leende ända upp till öronen. Han stod som ett ljus och tittade när Mats lyfte av timmerstockarna, sen lastade över från släpet till bilen, lossade igen. Men största lyckan av allt var när Mats frågade om han skulle åka med. Jag behöver nog inte skriva vad svaret blev. Det var en lyckans dag för en 3-åring. När Mats kört iväg med lastbilen skulle vi upp till vedbacken igen. Där upplös Noah mig om att det heter inte ved, detta är timmer. Precis som om han vet skillnaden. Hur som helst levde han på detta resten av dagen. Till och med Theo hittade ro i kroppen att stå stilla och titta på lastbilen.