En helt vanlig dag...

Heltidsjobb innebär oftast att det är trötta och halvtjuriga barn man har när man kommer hem. Hinner typ utanför dagisdörren när den första bryter ihop, till bilen när det är dax för nästa. Då är det extra härligt när man måste handla lite innan man är hemma, NOT. Sen ska man laga mat, äta, ibland ska det badas, hunden ska rastas. Ja ni vet allt det där vardagliga. Häromdagen när vi kom hem bröt Theo ihop i hallen när vi kom hem. Han skulle inte klä av sig. Jag fick inte hjälpa honom. Rent ut sagt var han skitsur. Efter en kvarts tjurande i hallen tyckte han att jag skulle hjälpa honom, men då sa jag till honom att nä fick vi inte hjälpa honom innan så fick det va nu oxå. Ville han klä av sig och gå in fick han höra det själv. Då var sammanbrottet här, ligga på golvet och tjura lite oxå. Två minuter senare är det tyst. Och jag tänker att äntligen har han fattat och klätt av sig. Ack vad fel jag hade. Detta är vad jag mötte när jag kom från köket. Jag är envis. Undrar om någon kan ha ärvt detta?