Jag sitter och läser på en väns blogg, Två änglar i mitt liv...och en i himlen där hon har länkat till texten nedan. När jag läser denna texten tar det inte många meningar innan jag gråter. Så mycket känslor, så många tankar. Hur orkar man? Var hittar man kraften att ta sig igenom och sen vidare efteråt? Jag får mig tankeställare på tankeställare - Fan Therese ta vara på ditt liv. Njut av livet här och nu. Tala om för din närhet hur mycket du uppskattar och älskar dem. Hur mycket dom betyder för dig. Jag säger varje kväll till mina barn vid läggdax att jag älskar dom. Ibland är dom först med att säga "mamma jag älskar dig". Frågan är om man verkligen förstår hur mycket man älskar sina barn?
Jag blir så arg, att livet kan vara så orättvisst. När det gäller våra barn, det finaste vi har, finns det ingen rättvisa. Barn är så oskuldsfulla, dom ska ha hela livet framför sig. Tyvärr är ju livet inte förutsägbart, man vet inte vad som hända skall. Och tur är väl det. Till alla er därute som förlorat någon alldeles för tidigt, en förälder, ett barn, ett syskon, en kompis. Till er vill jag ge en stor bamsekram. Till er i min närhet ska jag bli bättre på att tala om hur mycket ni betyder för mig.
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.115826-sebbe-visste-att-han-snart-skulle-do?ref=fb
Jag måste säga en sak till. Efter att ha jobbat många år i vården, har jag sett/upplevt många människors väg mot den sista vilan. Vi möter döden på många olika sätt. Och i mitt jobb så har jag många gånger fått uppleva döden som något fint och värdigt. Känslan när någon är redo, när man ser människor släppa taget. Men när det kommer till barn och människor som vi vet att dom lämnar oss alldeles för tidigt. Då gör det så jävla ont och man finner ingen mening/rättvisa med livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar