Sista tiden har jag lärt mig hur sårbart livet kan vara. Hur fort det kan ändras. Och du står bredvid, maktlös, har inget att säga till om. Men någonstans tror jag ändå på ödets väg.Det finns en plan. Det finns ett öde. Men inte ett öde som tar vår fria vilja eller vårt fria val ifrån oss, utan ett öde som kompletterar våra val. Det finns en väg att gå och det finns hållplatser att passera längs denna väg. Hållplatser som ger oss nya perspektiv, som ger livet nya dimensioner – ett större djup, en djupare bredd.
Man borde stanna upp oftare, ta till vara på varje dag som om det vore den sista. Livet är sårbart, kan svänga på en minut. Tror att alla föräldrars mardröm är att något ska hända deras barn. Eller någon annan i ens närhet. I alla fall är det min stora mardröm. Vet inte hur jag skulle kunna leva utan dem. Den villkorslösa kärlek man får av dem varje dag. Att få höra Theo säga läska ej (älskar dig) får mig att smälta och stanna upp en stund, att vårt öde har en mening. Noah´s ständiga funderingar och tankar gör mig glad.
Jag älskar min familj över allt annat. Och även mina vänner. Ni betyder så ofantligt mycket för mig.
Och ni vet att jag är aldrig längre bort än ett andetag....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar