Har haft lite tjatmandat på Noah att han ska lära sig cykla utan stödhjul. Vi tog bort dom i höstas precis innan snön kom, då han precis hade lärt sig. Men det föll i glömska under den långa vinter som var och i våras ville han inte alls längre. Så vi har provat och tränat. Tjatat och gnatat. Vi har varit dumma och elaka, fula och knäppa. Har försökt att förklara att en dag så "bara släpper det" och du kan cykla själv. Men lyssna nejdå, varför. Så jag slutade tjata att vi skulle ut och cykla. Så i söndags bad han om det själv. Och vips så släppte det. Tyvärr så var inte kameran med i det ögonblicket, men minnet finns ju kvar. Han ville så gärna cykla ända ner till mormor o morfar för att visa, så det var bara på med walkingskorna och hänga med. Helt otroligt att han orkade cykla både dit och hem (det är en bit, typ 4-5 km). Så nu har vi tränat från den lilla cykeln till den stora. Och det är en mallig kille som nu dagarna i ända tjatar tillbaka att vi ska ut och cykla. Han har provat nässelsnåren och asfalten, så lite skrapade knän och blåslagna ben har vi åstadkommit den senaste veckan.
Här är den "gamla" trotjänaren som nu ska bli Theo´s.
Och här är den nya ögonstenen som nu används flitigt
Man blir stolt i mammahjärtat när man ser den lycka som lyser i ögonen varje gång han sätter sig på cykeln och inser att han faktiskt kan själv. Bra jobbat Noah! Nu är det Theo´s tur att lära sig, så det är bara till att på med stödhjulen och tjatmandatet igen.
1 kommentar:
Å vilken duktig kille! Noah inspirerade oss att testa med Melle. Vi har varit alldeles för dåliga på att ens föreslå att han ska cykla. Men när Gustav hade läst ditt inlägg tänkte vi att nu ska vi också testa :o). Och det gick fint :o). Vilka små, eller stora förresten, killar vi har :o). Kramar!!!
Skicka en kommentar