...från den här sjukstugan. Tycker det räcker nu liksom. Det var ingen vanlig förkylning som knackade på dörren. Noah, min älskade hjälte, aldrig har jag sett dig så här, totalt utslagen. Du har varit som en lealös trasdocka sen förra torsdagen. Ingen mat och ingen dricka, slutar aldrig bra. Det har varit en tuff vecka. Alla har försökt locka dig med allt gott man kan tänka sig, men icke. Ingenting har fungerat, inte ens glass. Idag har du äntligten, tack vara guldstjärnor, börjat äta lite. Och då menar jag lite, men det är bättre än inget. Vi vill bort från bacillerna nu och bli friska. Och idag fick jag det bästa friskhetstecknet, ett litet svagt leende och ett skratt. Kämpa på nu min hjälte så ska det nog ordna till sig. Men det är fortfarande 1-2 veckor kvar tills du är helt frisk enligt doktorn. Hostan från hell kommer nog att dröja sig kvar, nu hostar vi inte blod längre i alla fall, men den sitter djupt den där jäkla hostan. Hesheten har nått sin kulmen, rösten är sakta på väg tillbaka, även om den bara väser för tillfället.
Noah´s största bekymmer är att han inte får gå ut och leka i snön. Han vill ju oxå åka pulka och snowracer, busa och leka, men det är det blankt nej till. Vi fick lov att prova, men det tog två minuter och sen var det totalstopp. Luftvägarna klarar inte detta, så vi får snällt stanna inne. Nu satsar vi på att vi ska kunna genomföra Noah´s 5-årskalas för sina kompisar på lördag. Hoppas hoppas att det går vägen. Puss och kram på dig Noah!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar