Den maktlöshet man känner när ens barn är sjuka och man inte kan hjälpa dem är fruktansvärd. Och detta var en otäck upplevelse. Mycket har jag sett i mitt jobb och kunnat hantera. Men när det kommer till mina nära och kära blir det så mycket mer annorlunda. Just att närminnet försvann, att höra honom fråga samma sak flera gånger inom loppet av ett par minuter. När kirurgen kom och skulle fixa munnen/näsan på honom. Usch, det gjorde så ont i mitt mamma hjärta, att sitta bredvid. Jag hade gjort vad som helst för att ta den smärtan och göra det åt honom. Och genom allt detta så sitter/ligger han helt stilla och finner sig i alltihop. Till viss del apatisk och oberörd. Det fanns inget sammanhang för honom att han var på sjukhus, smärtan och chocken, för han minns ju inget av det. Blicken i dina ögon, den är någon annanstans men jag hoppas att den hittar tillbaka snart.
Åh min älskade unge, jag hoppas att du snart kommer till ditt rätta jag. Vi älskar dig så mycket och kommer finnas och hjälpa dig på bästa sätt vi kan igenom detta. Jag vet att du inte tycker om oss när vi måste byta dessa plåster och tvätta såren. Men samtidigt vet du att vi måste.
Man får sig en tankeställare, hur fort livet kan vända. Hur skört allting är. Fan jag måste skärpa mig och ta till vara på livet här och nu. Imorgon kan det vara försent. Till våra familjer och vänner, tack för all omtanke och för all hjälp vi har fått de senaste dagarna. Vi älskar er över allt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar