Efter åtskilliga timmar med värkar och en envis bebis (redan då) som vände i sista stund, precis innan sista krystningen. Ryggmärgsbedövningen hade gjort sitt och jag fick inte en till, droppet som skulle skynda på gjorde ingen skillnad. Klockan var 19.15. Jag hade gått 11 dagar över tiden och just då insåg jag att fan, vårt barn kommer inte få en egen födelsedag. Då Björns morfar fyller år i morgon den 11, och Björn fyller ju år den 12. Barnmorskan sa åt mig att vila istället tills ett nytt dropp skulle sättas. Då gav jag upp, känslan var att jag skiter i det här nu. Då kom världens underbaraste förlossningsläkare in. Hade träffast henne flera gånger under dagen, hon hade kontinuerliga kontroller på mig pga hjärtfelet som jag föddes med. Jag kommer aldrig att glömma henne, Ros-Marie hette hon och var inhyrd från Östra Sjukhuset i Göteborg. Hon undersökte mig, gick ut ur förlossningsrummet. Efter ett par minuter kom hon tillbaka och säger, Therése du är medtagen och har hållt på länge. Antingen låter vi det vara nu och du får vila ett par timmar innan vi sätter nytt dropp, eller vill du ha ett kejsarsnitt? Snacka om att dessa ord just då kom som en skänk från ovan. Jag tackade ja, hon gick ut och ringde till operation, kom tillbaka och säger att vi kan åka med en gång. Då är klockan 19.24. Dricker den äckliga vätskan som man ska dricka innan en akut operation, läkaren hämtar några papper och sen åker vi. Björn följer med. Narkosen sätter sig i mina ben, jag hade önskan om att få vara vaken och magen tvättas. Ett skynke sätts upp över bröstkorgen. Ros-Marie pratar med oss under hela ingreppet. Frågar om jag är redo och jag bara nickar. Minns hur hon säger klockan är nu 19.58 och snitt påbörjas. Känner men ändå inte att någonting händer. Nästa kommentar, välkommen till världen klockan är 20.00 och visar oss en liten geggig varelse. Björn säger att det är en kille, sen får han honom i sina armar och jag får se honom en snabb gång till. Ros-Marie säger ska vi gissa vad han väger? Och alla i operationssalen gissar. Björn tar vårt knyte och följer med barnmorskan. Efter ett kort ögonblick meddelas att han vägde 3952 gram. Närmst i gissningsleken är Ros-Marie som gissat på 3950 gram. Hon ler mot mig och berättar att hon gjort över 1600 kejsarsnitt. Sen säger hon nu är klockan 20.20 operationen avslutad, modern förflyttas nu till uppvaket.
Minns än idag hur jag låg där och kämpade med att kunna röra mina fötter. En sjuksköterska tittar på mig, ler och säger att det spelar ingen roll hur mycket du kämpar för det går inte fortare för det. Bandage byts, och monitorer läses av. Efter någon timme kommer Björn, knytet och en barnmorska upp och för första gången får jag lukta på min bebis. Som skulle bli en Noah. Kan inte tacka dig nog Ros-Marie, jag kommer aldrig glömma dig, en av de mest kompetenta läkare jag någonsin har träffat. Och den gest, att du extra kom till oss på BB för att prata om hur jag upplevde ett kejsarsnitt innan vi fick åka hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar